Jag har ju glömt att berätta att jag fick en pulsklocka av min man häromdagen. Det var en för tidig födelsedagspresent och jag blev superglad! Har tränat en del med den nu men måste läsa på lite! Nåt jag kan säga är att jag pressar mig väldigt hårt ganska ofta. Det är nog tävlingsmänniskan i mig. Ibland kan jag tänka att jag ska ge mig ut på ett lugnt skönt pass men direkt vid första km då jag får veta tid och tempo så triggas tävlingsmänniskan igång! Det är väl bara sån jag är, allt eller inget!!
Iallafall, tillbaka till presenten och min man. Det är så skönt att han peppar mig nu och tycker att jag är duktig. Han är själv ingen träningsmänniska och suckade mest i början när jag skulle ut och träna. Nu märker han hur mycket piggare och gladare jag blir av träning och han har till och med själv kommit igång lite!
Nu är det dags för lite sömn, var ute och sprang 1 mil ikväll. Varför glömmer man av hur skönt det är att träna så ofta?!
Wow vilken härlig man!
SvaraRaderaBåde för presenten och pepping!
Ses vi på tjejmilen?